Oldenburg valack - Vad gör man när det bara inte passar, slits för att fortsätta försöka, för att hitta rätt väg tillsammans, för att hitta rätt nerv för att uppleva en bra samvaro, ytterligare ett år har gått under tiden, men det passar bara inte, jag kan inte tvinga det och han förstår det inte.... Jag köpte honom för 3 år sedan nu, 7 år gammal, en stamtavla som tagen ur en bilderbok, många fina dressyrhästar finns på det röda pappret, men det hjälpte nog inte...tagen ur dressyr med läkt senskada, en ledsen häst som den lilla flickvännen togs ifrån, han var hennes favorithäst, ändå fick han gå för han uppfyllde inte kraven, han höll inte... Nu har han varit hos mig i ett öppet stall i 3 år, han njuter av sitt lotteriliv, hans själ har läkt, hans senor har fått vila, han har inte varit halt på snart 2,5 år, han går tydligt och nu behöver han verkligen ridas regelbundet.... gick jag blygt ut på fältet, alltid längs fasta stigar, alltid med min osäkerhet i magen, jag litar inte på honom, fast han är hungrig efter det och med sitt snälla, fina, ärliga sätt att hantera sig tävlar han om förtroendet....Han är för lång för mig, 1,73, när jag ska stiga av i hagen behöver jag ett uppstigningshjälpmedel och får ofta gå långt innan jag hittar ett....han har fantastiska gångarter, är en känslig liten häst som vill lita på sin stallperson, han behöver sin person som han också kan lita på....den lilla samhörighet vi har räcker inte för att komma längre.... Jag vill veta att han är i goda händer. Han tillbringar sin tid med mig, han är uttråkad, står runt i paddocken och vill faktiskt göra något ... det är inte rättvist mot honom. Han är verkligen väluppfostrad, går sin egen väg på fältet, är lätt att reglera, har aldrig bockat, är inte en rullator, en dröm i en brun jacka för en säkrare ryttare som jag. Jag skriver mycket här eftersom han är så viktig för mig.
